Josephs Utvandring

Idag handlar Europa om invandring. Folk från Mellanöstern och Afrika söker sig från krig, förföljelse och fattigdom. Så har det inte alltid varit. För 100-150 år sedan handlade Europa om utvandring.

Familjen Vondruska Österrike 20-tal. Joe som bebis i mammas knä t.v. Foto: Archives of First Baptist Church, Dayton, Ohio
Familjen Vondruska Österrike 20-tal. Joe som bebis i mammas knä t.v. Foto: Archives of First Baptist Church, Dayton, Ohio

Folk flydde från svält, krig, politisk och religiös förföljelse eller helt enkelt för att söka ett bättre liv. Många utvandrade till Amerika, möjligheternas land. Min farfar, Joseph Vondruska, var en av dem.

Joseph föddes i Linz, Österrike, 1920. Familjen bodde i Steyr, en by i trakterna. Hans föräldrar utvandrade till USA 1921 medan han blev kvar hos släktingar. Tanken var att Joseph skulle ansluta sig 1922 med sin faster, men de blev nekade visum. Fastern tog det djärva greppet att skicka över Joseph med ett ungt par som hon inte ens kände. Efter en tid på Ellis Island återförenades han med sina föräldrar. Fem år senare blev han amerikansk medborgare.

Under 1930-talet flyttade han och hans mor flera gånger fram och tillbaka mellan USA och Österrike. Efter att ha tagit studenten i Österrike bestämde sig Joseph för att bosätta sig i USA en gång för alla för att leva med sin far.

Familjen Vondruska 1920-tal i Österrike. Lille Joe längst t.h. Foto: Archives of First Baptist Church, Dayton, Ohio
Familjen Vondruska 1920-tal i Österrike. Lille Joe längst t.h. Foto: Archives of First Baptist Church, Dayton, Ohio

Detta beslut kom i sista minuten. Ett par månader senare skulle den civila båttrafiken mellan Europa och USA stängas på grund av det uppseglande Andra Världskriget.

Den 12 mars 1938 tågade Hitlers trupper in i Österrike och genomförde Anschluss (anslutning), vilket innebar att Österrike blev en del av Nazityskland.

I USA under Andra Världskriget behövde regeringen folk som behärskade både tyska och engelska flytande. Efter rigorösa säkerhetskontroller fick Joseph arbete som översättare och tolk. Parallellt med detta förkovrade sig Joseph i sin kärlek till musik och konst. När kriget tog slut fick han arbete som grafisk formgivare.

Han bosatte sig med sin fru Barbara i Ohio, där han dog 2002, 82, år gammal. In i det sista höll han fast vid sin kärlek till konst och musik, tecknade och spelade.

Joe Vondruska den äldre och den yngre. Foto: Terri Hodgeman
Joe Vondruska den äldre och den yngre. Foto: Terri Hodgeman

Text: Joseph Vondruska III. Översättning: Fredrik Danelius

Joseph’s emigration

Joseph Vondruska was born in Linz, Austria, in 1920. His family actually lived in a smaller city close by named Steyr. His parents emmigrated to the United States the following year while he stayed with relatives in Austria. Joseph was supposed to come to the United States in 1922 with an aunt, but she was denied passage. Doing something that is unheard of today, she sent Joseph to the United States with a young couple she did not know. After spending some time in the hospital on Ellis Island, he was reunited with his parents.

Five years later Joseph and his parents became U.S. citizens. In the 1930’s he moved back to Austria with his mother. During his childhood, he moved back and forth between Austria and the United States several times, living with his father when he was in the U.S.

After graduating from high school in Austria in 1938, he decided for one last time to move to the United States and be with his father. This was two weeks before the shipping lanes on the Atlantic Ocean were closed due to the beginning of World War II. Although he was already a U.S. citizen, poor eyesight kept him out of the Army, but the government needed people who were fluent in both English and German. Since he was bilingual, he became a translator for the government in New York City. However, his travelling between the two countries while he was growing up left the government unsure about his citizenship. He had to receive a letter from the office of the Secretary of State of the United States to confirm that he was an American citizen.

During World War II, Joseph became interested in art and began to study art in New York City. After the war ended, there was no longer a need for translators and the government offered him an office job at Wright Patterson Air force Base in Dayton, Ohio. He continued his art lessons at the Dayton Art Institute and became a graphics artist for the government retiring in 1986.

While in Dayton, he met his wife, Barbara. They had three sons: Joseph A., Eric and Thomas and four grandsons. Joseph kept a studio at home and was able to work on his art, doing portraits, landscapes and signs. His oldest son, Joseph A., remembers that at times he and his brothers would wake up in the morning and find themselves sketched in the column of the newspaper.

He travelled back to his hometown of Steyr four times after World War II. The last time was in 1996 when he travelled with two of his sons and his oldest son’s, family. They stayed with family members in a house where Joseph lived as a boy.

Joseph moved to northern Ohio in 1999 to be closer to his son, Joseph. He never lost his love of art and passed away in 2002 at the age of 82.

1921 Steyr, Austria – Joseph Vondruska sitting on his  mother’s lap with his father behind him. His grandmother  is in the middle of the picture. Descendants of his cousin (far right) live in Switzerland and Canada. Photo: Archives of First Baptist Church, Dayton, Ohio
1921 Steyr, Austria – Joseph Vondruska sitting on his mother’s lap with his father behind him. His grandmother is in the middle of the picture. Descendants of his cousin (far right) live in Switzerland and Canada. Photo: Archives of First Baptist Church, Dayton, Ohio
1926 Steyr, Austria – Joseph Vondruska on his first day of school with hi two uncles, his aunt and grandmother, sitting and looking to the right. (The man in the white  coat is an employee.) Photo: Archives of First Baptist Church, Dayton, Ohio
1926 Steyr, Austria – Joseph Vondruska on his first day of school with hi two uncles, his aunt and grandmother, sitting and looking to the right. (The man in the white coat is an employee.) Photo: Archives of First Baptist Church, Dayton, Ohio
Joe and Barbara with three sons, Joe, Eric & Tom 1970, Dayton, Ohio.
Joe and Barbara with three sons, Joe, Eric & Tom 1970, Dayton, Ohio.
Joe and his son, Joe, Elyria, Ohio, March 15, 2002. Photo: Terri Hodgeman
Joe and his son, Joe, Elyria, Ohio, March 15, 2002. Photo: Terri Hodgeman

Text: Joseph Vondruska III

Missionären: Resan till Indien

Det är en mycket rörlig tid vi lever i. Folk reser som aldrig förr. Inte alltid av angenäma orsaker, många är på flykt ifrån sina krigshärjade hemländer eller bara söker större möjligheter till lukrativ utdelning för sin utbildning eftersom deras ursprungsland är genomkorrumperat.

För gemene man har resandet tagit rejäl fart p g a ökade möjligheter till billiga flygbiljetter vilket i sin tur är relaterat till den kraftiga förenklingen vid val mellan bolag som datarevolutionen inneburit. Allt det där är så självklart idag att det måhända skulle vara nyttigt att ta en titt i backspegeln och se vad en vanlig människa hade för möjligheter att vidga sina vyer för inte allt för längesedan.

Rört på sig har folk alltid gjort, man kan bara fantisera om folkförflyttningarna på Alexander den stores eller Djingis Khans tid och vad dessa krigståg innebar beträffande uppblandning av folkslag. Men i lilla Svea rike som inte varit insyltat i något krig på 200 år var rörligheten desto mindre. Faktum är att cykelns genomslag innebar en markant minskning av inavel i byarna. Och det är inte så värst länge sedan skåningar skröt om att de varit i Stockholm.

Men om man nu inte hade lust att ta värvning i främlingslegionen och hade ont om pengar, vad fanns det då för möjligheter? Ja, man kunde faktiskt ta värvning i en helt annan sorts armé. Vi ska här få följa Carl-Gustav Hagberg. Han föddes i Östergötland anno 1862 och var en helt vanlig bondson med en äventyrslusta som fick stora konsekvenser icke allena för honom själv utan också för hans syskon och efterkommande.

Carl-Gustav var djupt troende och kom tidigt i kontakt med kyrkan. Hans genuina människokärlek och självuppoffrande arbetsförmåga gjorde honom till en eftertraktad medarbetare i socknen. Känd för sin givmildhet och empatiska förmåga blev han oerhört populär i församlingen. Men som den rastlösa äventyrare han var började västen snart kännas för trång. Via sitt ständiga bokslukande hyste han stora kunskaper om omvärldens kulturer och ivrig att rent fysiskt få uppleva främmande länder började han undersöka vilka möjligheter som stod till buds.

Pengar var ett stort problem för en fattig bondson och hur bär man sig åt för att finansiera en resa om man inte själv kan det? Jo, man kunde t ex bli missionär. Den kristna kyrkan lade ner en hel del krut på att expandera i länder där andra religioner dominerade och det krävdes inte några större meriter för att komma i fråga för en missionärstjänstgöring. I princip kunde vem som helst med en kristen tro bli utsänd för att förkunna Jesu
budskap. Carl-Gustav hamnade således på detta sätt i Indien 1892. Hans första missionärsuppdrag fick dessvärre avbrytas eftersom han drabbats av malaria.

Efter hemkomsten till Sverige med efterföljande konvalescens blev han strängt avrådd av läkare att återvända till Indien, något som han övervägde att lyda. Men lusten att missionera och återse landet segrade. Således begav han sig 22 november 1894 till Göteborg för att kl 12 avresa till London med ångfartyget “Torsten”. Målet var “The Salvation Army”, alltså frälsningsarmen som var uppdragsgivare och finansiär av resan. Efter att ha avlagt ett antal visiter i arméns lokaler bl a Congress hall och en nyöppnad kyrka på Marc street och hållt utomhusgudstjänster och en Indisk demonstration i Chiswick tillsammans med major Bullard var det dags att ta farväl av vännerna i Grecian theatre. Carl-Gustav gick tillsammans med sin missionärskollega japanen Eshejime ombord på fartyget “Orotava” i Tilbury för att resa till Ceylon.

Eshejime skulle studera missionsarbetet i Indien för att sedan fortsätta till Japan och kämpa Herrens strider. Orotava var en ångbåt byggd 1889 och trafikerade sträckan Liverpool-Australien, so far so good. Men bekymret var att missionärerna tilldelades 3:djeklassbilljetter vilket skapade rysningar hos Carl-Gustav som ofta hört beskrivningar på en sådan resas obehag och besvärligheter. Hans farhågor skulle med besked visa sig vara befogade. Han och Eshejime skulle dela en sk “Two-birth-cabin”, ett kyffe så trångt att man fick gå in en i taget. Men dom var ändå tacksamma då alternativet “Open births erbjöd föga skydd mot stölder och oegentligheter om nätterna.

Den unge frälsningsofficeren. Foto: Okänd
Den unge frälsningsofficeren. Foto: Okänd

Så var det dags för den första måltiden. Var och en måste ta med sig tallrik, kniv och gaffel som man själv fick diska. Vatten serverades inte utan man fick släcka sin törst vid en kran i en undanskymd del av fartyget. Utspisningen var en ren huggsexa där folk armbågade sig fram till en tunn rätt kallad “soup”. Därefter dök det upp en kittel oskalad potatis. När denna var uppäten serverades “Meat”. Lindrigt välmående lämnade de sedan bespisningen.

Efter avsegling spenderades några timmar på däck där Carl-Gustav lärde känna D:r Carnot, en pensionerad militär som vid 70 års ålder ämnade slå sig ner på Nya Zeeland som jordbrukare. Han var frälst och erbjöd sig att hjälpa till med de bönemöten Carl-Gustav hade för avsikt att hålla ombord.

Nu ringde en klocka: dags för “Tea”. dom ilade ned för de långa mörka trapporna till den ännu mörkare undervattensvåningen som endast upplystes med några dunkla lampor. En bläckburk med bröd blev framburen. Under stoj och skrän rusade en mängd halvstora pojkar fram och vips var hinken tom. Scenen upprepades och p g a att Carl-Gustav var beredd och använde sig av sin i Indien förvärvade skicklighet blev han även denna gång utan. Då stack Eshejime till honom en bulle varvid han tackade Gud för denna vän.

Den första dagen var tämligen lugn men vid ankomsten till Biscayaviken började havet bli oroligt. Strax började fartyget vräka förfärligt, vinden pep och tjöt i tacklen. Ett och annat nödrop hördes och snart hade alla lämnat däck och begivit sig ner emedan vattnet överöste däck. Morgonen därpå möttes de vid matbordet av människor bleka i ansiktet av sjösjuka.

Till middag serverades en blodig stek som ingen åt av. Då det var söndag serverades engelsk pudding till efterrätt och Carl-Gustav ämnade i alla fall försöka få ner lite av denna föda. Men han hann inte börja förrän en medpassagerare spydde ner hans tallrik.

Med oförättat ärende gick han och lade sig i kojen tacksam över att han i alla fall inte var sjösjuk. På kvällen höll missionärerna så sitt första möte ombord. Detta orsakade missnöje hos ett lägre fartygsbefäl som uppenbarligen icke var förtjust i kristendom, något som Carl-Gustav och D:r Carnot ignorerade då fler och fler passagerare deltog. Ryktet om dessa möten nådde även 2:dra klass varvid även dessa tillskyndade.

Man anlände nu till Gibraltar. genast omringades fartyget av småbåtar fulla med månglare av frukt, tvål, tobak, luktvatten, silkesnäsdukar m m. Carl-Gustav hyste ingen önskan att ta sig i land då han vid tidigare besök skådat allt sevärt där. Efter 7 timmars uppehåll bar det så iväg mot nästa anhalt vilket var Neapel.

Bönemötena ombord började nu ge resultat: en av officerarna tog Carl-Gustav i hand och förde honom till sin hytt och sade: Jag tackar Gud att han fört er och er vän ombord. En annan äldre herre bekände: Mitt hjärta är fullt som ett ägg! Aftonen var fridfull över Medelhavet och hundratals röster från 3:djeklassens däck sjöng tillsammans: “Rädda de döende, hjälp de elända” till Carl-Gustavs förtjusning eftersom det ju var ändamålet med hans resa. Det verkade finnas ett outtömligt behov av själavård hos passagerarna.

Nu tilltog ovädret igen, båten kastades omkring som en boll på de väldiga vågorna, enorma mängder vatten sköljde över däck och slungade människor mot relingen och en hel del porslin slogs isönder. Efter 2 dygn lugnade det ner sig men båten var full av sjuka människor, inte minst barn som for illa när deras hjälplösa föräldrar inte kunde ta hand om dem.

Den 8 december började så Vesuvius synas vid horisonten. Vulkanen hälsade välkommen med en eldkvast som upplyste den dimmiga luften där uppe. För 2 shilling åkte Carl-Gustav med en liten båt i land och begav sig iväg på en promenad i staden. Efter att ha gått vilse i flera timmar hittade han till slut hamnen och efter ekonomiska överläggningar med rorgängaren kom han äntligen på däck halv 12 på natten.

Klockan 9 nästa morgon blev “Orotava” bestormad av sångare och musikanter, tiggare såväl som envisa vägvisare under flera timmar. 9 kr var priset för en ledsagare över Neapels såväl som Pompeji sevärdheter. Carl-Gustav som i sin ägo hade en gammal engelsk karta beslutade emellertid att ta saken i egna händer. Klockan 10.37 satt han sålunda på tåget mot Pompej.
Efter att ha betalat 2 francs blev han insläppt genom den mångtusenåriga porten “Porta della marino” åtföljd av en polis. Han kände sig som genom ett trollslag förflyttad 1815 år tillbaka i tiden. Här stod samma hus på vilka Paulus fästat sina blickar, här fanns de gator på vilka apostlarna vandrat. År 79 efter Kristi födelse begravdes staden i aska som kastades upp ur kratern från Vesuvius trots att vulkanen ligger flera mil därifrån.

Staden i sig själv var så imponerande med sina magnifika hus och tempel att Carl-Gustav fick intrycket att kulturen i Italien stått på en mycket högre nivå än dom flesta andra samtida europeiska städer. Han var också övertygad om att det var på grund av invånarnas synder som staden förgicks och att den nu stod där som ett varnande exempel.

Väl ombord igen väntade lyckligtvis en mycket behagligare resa i frånvaro av oväder. Nu närmade sig Suezkanalen. Kl 4 på eftermiddagen 13 december gled båten in i Port Saids hamn. Passagerarna gav sig skyndsamt av ifrån båten för att undkomma den mindre behagliga kollastningen som förestod. Sedan man kommit i land och slagit sig igenom den värsta svärmen av maskulina skrikhalsar som icke ansåg det under sin värdighet att slita gästerna i kläderna och släpa in dem till sina butiker eller hålla upp sina saker för näsan och munnen så de måste lukta, smaka och köpa gick dom för att bese en ny moské som nyligen blivit invigd till Mohameds ära. Där fanns emellertid inte mer att beskåda än Mohameds svärd, krona och en gammal klädedräkt vilket lämnade intrycket att araberna inte höll sina tempel så heliga som deras trosbröder i Indien.

Då Carl-Gustav och Eshejime inte fann staden nämnvärt upphetsande beslöt de att medelst åsnor ta sig till närmsta by, av araberna kallad “Tararabom de aye”. Då priset var lågt bar det iväg i fyrsprång genom gatorna tills på ett torg åsnorna tvärstannade och en hop araber av vilka en sade sig vara överhuvud kom runt dom och uppmanade till att byta till större åsnor eftersom de vi använde var ämnade för damer. Dom gjorde ingen invändning och var glada över bytet. Men då åsneuthyrarna propsade på en 4 gånger högre avgift för de större åsnorna insåg de att det nog var bäst att skiljas från araberna innan det var för sent. De gick därför tillbaka till staden och kom lyckligtvis upp på båten utan att antastas med hugg och slag av roddare som krävde “Bochish” dvs gåvor av orimliga summor pengar. Åtskilliga av de andra passagerarna hade liknande historier om utpressning att berätta.

Det bar nu av till Suez och då båten hade en mycket kraftig strålkastare kunde man fortsätta hela natten. Framme i Suez väntade det sedvanliga anfallet av frukt och grönsaksmånglare som klättrade upp på fartyget. Efter att ha lämnat Suez sattes det nu upp säckar ämnade att föra ner frisk luft till båtens nedre regioner. Särskilt effektivt blev det desvärre inte då vinden var för svag och det började bli olidligt hett i 3:djeklassen.

På eftermiddagen den 14 december blev Sinai berg synligt. Carl-Gustav fann det svårt att beskriva de känslor som bemäktigade en när man för första gången såg dessa Biblisk-historiska platser. Många stod med tårfyllda ögon och betraktade det skimrande Sinai, som till följd av sin ljusa glänsande granit nästan glödde i den mitt emot nedgående aftonsolens brand.

Nu var det så varmt att folk inte orkade röra på sig utan låg mest och sov fullkomligt utslagna. På kvällstid vaknade man dock till liv och Carl-Gustavs och Eshejimes bönemöten där man sjöng och predikade var nu så populära att folk blev otåliga utifall evenemanget inte började på utsatt tid. En av de ursprungliga motståndarna som i början smädade dem kom en dag och yttrade till en herre: Den där missionären har gjort mera gott ombord än vad som kan beräknas.

Icke sällan kom passagerare från 1:sta och 2:dra klass för att bevista mötena, däribland en präst tillhörande engelska statskyrkan som eggades till att ha Bibelklass och barnmöten. Bibelklass fick snart avskrivas p g a bristande intresse men barnmötena levde dagligen vidare och ungarna var så betagna av detta att det utgjorde det enda samtalsämnet resten av dagen.

Vid ankomsten till Colombo hade dom haft 23 kvällsmöten, 19 morgonmöten och 12 barnmöten, sammanlagt 54 möten förutom andra möten ledda av pastor Laurine vilka dom också brukade bevista. Den 18 passerades Aden på avstånd sedan dom kort förut inom synhåll passerat Mecka och Mocka. Så på julaftonen kl 7 stannade Orotava i Colombo hamn. Avskedet blev i sanning graciöst: barnen ville inte släppa iväg Eshejime och Carl-Gustav, mer än 500 av båtens 956 passagerare vinkade dem ett vänligt farväl.

Dom hämtades av sina kamrater Perera och Deva Sira och när de kommit i land lade tullhusets tjänstemän beslag på deras saker, särskilt musikinstrumenten som dom ville ha 15 kr i avgift för.

Nu vidtog förutom ännu en båtresa till indiska fastlandet själva landresan till slutmålet Bombay via Madras men det kan vi kanske berätta om vid ett annat tillfälle.

Carl-Gustav som missionär i Indien. Foto: Okänd
Carl-Gustav som missionär i Indien. Foto: Okänd

Carl-Gustav tog sedermera delar av sin familj över till Amerika, men vände själv tillbaka till Sverige och verkade som kyrkoherde i Sommen, Jönköpings län, fram till sin död.

Text: Jonas Bredford. Tack till Annyca Hagberg