Av Richard Jomshof och Hans-Olof Andersson
Richard Jomshof är SD:s partisekreterare. Hans-Olof Andersson kandiderar för partiet i Lunds kommun.
RICHARD JOMSHOF:
Det sägs att det nuvarande SD tog sin form på restaurang Rauhrackel i Lund. Stämmer det? Hur gick det till?
Det stämmer att många av dem som i dag ingår i Sverigedemokraternas ledning i dag träffades under studietiden i Lund i slutet av 90-talet. Det var främst jag, Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Björn Söder.
Nog är det så att vi var på restaurang Rauhrackel några gånger, men inte mer. Vi höll i själva verket till på många olika ställen i Lund under den tiden. Så det stämmer inte riktigt.
Vilka var ni då? Var ni studenter? I vilka ämnen? Hur gick diskussionerna?
Alla var studenter. Jag hade precis blivit klar med min SO-lärarexamen och läste D-nivån i historia. Björn läste till civilingenjör inom kemiteknik. Mattias läste om jag inte minns fel på pol mag-programmet och Jimmie läste en rad olika kurser inom bland annat statsvetenskap, ekonomisk historia och nationalekonomi.
Förutom att umgås privat pratade vi naturligtvis mycket politik. Björn och Jimmie var redan medlemmar i Sverigedemokraterna, medan jag och Mattias blev medlemmar först 1999.
Vi var alla överens om att det behövdes en förändring i svensk politik, inte minst när det gällde frågor kopplade till invandring och EU. Vi bestämde oss för att försöka göra Sverigedemokraterna till vad det är i dag, vilket vi också lyckades med.
Bredvid Rauhrackel ligger det vänsterradikala bokcaféet India Däck. Blev det konflikter mellan er?
Inte vad jag kan minnas. Det kan säkert finnas något enstaka tillfälle, men jag minns studietiden i Lund som en lugn och väldigt rolig del av mitt liv.
HANS-OLOF ANDERSSON:
Våra fem kärnfrågor inför kommunalvalet i Lund är: 1: Generösare äldre- och omsorgspolitik, 2: Åter till en riktig skola 3: Stopp för massinvandring och mångkultur 4: Bättre infrastruktur i hela kommunen 5: Mänskligare och vackrare stadsmiljöer.
Utformningen av det nya Brunnshögsområdet har på senare år varit en av de hetaste fågorna i vår stad. Jag var kritisk när detaljplanen diskuterades:
“Detaljplanen tar inte tillräcklig hänsyn till behovet av estetiska värden, och måste därför göras om. Illustrationer och texter visar tydligt att man tänker sig en stadsdel som upprepar numera helt uttjatad modernism och funktionalism. Det måste vara möjligt att släppa fram arkitekter och stadsbyggare som vågar bryta mot denna snart hundraåriga norm.”
Varför inte ge Brunnshög ett eget, unikt formspråk? Det behöver inte betyda att man uppfinner en helt ny stil. Nuförtiden lyckas stadsplanerare och arkitekter på många håll i världen genom en lagom dos eklekticism skapa unik och tilltalande formgivning.
Man kan utgå ifrån genius loci, platsens ande, vilket inte alls måste innebära ett helt lokalt synsätt. Man kan tolka det begreppet som en förståelse av den rådande kulturen och förhållandena i samhället. Man kan anknyta till betydligt fler historiska traditioner än funktionalism och modernism. Det går att skapa stadsdelar som är vackra, nyskapande, och spännande.
