“Öppna era hjärtan!” Fredrik Reinfeldts klassiska fras blev en symbol för en svensk generös flyktingpolitik. Mycket har hänt sedan dess. Men en som inte bara har öppnat sitt hjärta utan också sin dörr är Nita Lorimer. När barnen har flyttat ut och rum blivit lediga så har hon upplåtit sitt hem på Djingis Khan i Lund till två EU-vänner.
Vi slår oss ner vid Nitas köksbord. Hur började du? frågar jag. “Jag såg att de bodde i en bil. Ingen människa ska behöva bo i en bil!”, säger Nita bestämt.”Vi måste vara solidariska!”. De två vännerna som är ett par har nu bott hos Nita till och från i snart två år.
Kvinnan som ofta sitter utanför den lokala ICA-butiken har blivit en profil på områden. Många har anlitat henne för städjobb. Insamlingar har gjorts för att hjälpa parets familj i Rumänien. Mannen blev något av en lokal hjälte när ett barn var bortsprunget och han var den som hittade det.
Som veteran i Lunds föreningsliv får Nita ibland höra att hon är en “formalist”. “Jag är en föreningsmänniska och tycker det är viktigt att man håller på ordning och stadgar”. säger Nita.
Andra kallar henne “anarkist”.”Något som gör mig arg är byråkratin. Ibland måste man gå vid sidan av systemet för att få något gjort.”
Nita berättar om de Moment 22-turerna som också nyanlända får gå igenom hos svenska myndigheter och företag. Potentiella arbetsgivare som hänvisar till bankerna. Bankerna som hänvisar till Skatteverket. Och vice versa. Utan de fyra sista siffrorna i personnumret är du ingenting; du har inga rättigheter.
“Vi behöver en handbok”, skriven också på deras språk, manar Stefan Olsson, mikrobiolog, aktivist och Nitas partner och framhåller initiativ i Ängelholms kommun som ett föredöme. Där har aktivisterna sammanställt en sådan handbok.
Text: Fredrik Danelius
