Bellas Artes i Lund

Från Montevideo till Palettskolan

Palettskolan är en vanlig skola i västra Lund med en ovanlig fritidsledare. Namnet till trots har skolan ingen särskild konstnärlig inriktning. Ändå har en frodande kreativ verksamhet vuxit fram där. Berättelsen om detta börjar för över 40 år sedan.

I december 1975 kom en flygplanslast med latinamerikanska flyktingar till Sverige. Kunskaperna om landet de kom till var ringa, och ändå skulle det för många bli det nya hemlandet. Det enda de med säkerhet visste var att det just då vore omöjligt att återvända, för det hade blivit alldeles för farligt. 40 år senare är en kärna av flyktingarna kvar i Sverige och i Lund där de har satt sin prägel på stadens kulturliv med vad de hade med sig den där kvällen.

Till hösten är det OIKOS förhoppning att en bok om resan från Latinamerika till Lund ska komma ut. Arbetsnamnet är “Bellas Artes i Lund” och berättelsens ansikte är konstnären och pedagogen Hector Morales, Lunds kulturpristagare 2015. “Alla” känner Hector efter åren på daghem, skolor och i Cirkusvagnens verkstäder på gator och torg i Lund, Skåne och i grannländerna.

Hector är den självklara centralgestalten men i rättvisans namn ska framhållas att det funnits och finns en stor krets av familj och vänner runt honom, som bidragit till att framkalla dessa igenkännande leenden på tusentals barn och föräldrar när Cirkusvagnen tar plats i synfältet. För de flesta av oss signalerar den fest men för många latinamerikaner och andra utlandsfödda är den en totempåle, en signal om att den stora familjen samlats igen.

Boken bygger på ett stort antal intervjuer; med Hector och kretsen kring honom, med lärarkolleger, med föräldrar som mött Hector på daghem eller skolor, med barn som mött Hector på dagis och nu själva blivit vuxna, med barn som i stort sett “har” honom i skrivande stund. Intrycken för intervjuaren är många och ibland problematiska att hantera.

En journalist försöker alltid erbjuda läsaren en möjlighet att bedöma trovärdigheten i olika utsagor. Det är läsaren som ska bedöma trovärdigheten och knepet när det är som enklast är att låta två kontrahenter uttala sina respektive uppfattningar. En säger att det vi ser är svart och den andre säger att det vi ser är vitt, och båda får argumentera och journalisten redovisar detta. Sanningen eller trovärdigheten är sedan upp till läsaren att bedöma. När det gäller Hector visade sig det här bli knepigt, eftersom alla sa samma sak, nämligen att Hector är en förträfflig man. Som skribent blir man då nervös och fasar till slut för att ett svart hål ska gömma sig bland alla rosenröda utsagor.

Jag känner Hector som “dagisfröken” på Djingis Khan från 1980-talet då han och hans kolleger på “Gula Avdelningen” bjöd mina tre barn på fantastiska virtuella karusellturer, som de aldrig tidigare upplevt och inte hade kunnat få någon annan stans. Vi har träffats från och till under årens lopp och det är, som alla vet som träffar på Hector, möten man lämnar med ett leende på läpparna.

Jag har alltså känt Hector i 30 år men det var först förra året som jag lärde mig förstå honom genom att under ett läsår följa undervisningen i skolklass i Lund. Det är de kunskaperna som kommer till uttryck i boken “Bellas Artes i Lund”. Och det som berättas kan egentligen sammanfattas i tre punkter:

1) Hector Morales lever utan en mental tidsdimension. Allting händer nu och nu kan vara 1969, 2015, 1999 eller året Marcel Duchamp presenterade en urinoar som konst eller för den delen århundradet Lunds Domkyrka byggdes. Denna egenskap är också förklaringen till varför snart sagt alla säger sig ha en speciell relation till Hector. Han har en speciell relation till den han pratar med och är extremt närvarande vare sig det handlar om en vuxen eller ett barn.

2) Han har en plan. Arbetet styrs av en systematisk metod för att skapa medvetenhet om våra sinnens möjligheter att hjälpa oss se och förstå. Planen är hämtad från konstskolan Bellas Artes i Montevideo och den har Hector följt på daghem, skolor och i verkstäder. I skolan har planen anpassats till läroplanen för att understödja den teoretiska bildningen med hjälp av handens och sinnenas lärande.

3) Hector Morales är migrant och flykting med erfarenhet av grovt fysiskt förtryck. Om det senare pratar han inte eller ytterst lite, för det finns där ändå, som en årsring på en trädstubbe. Erfarenheterna som migrant och flykting kan han och alla andra prata mycket om. De erfarenheterna berättas det också om i boken och kanske kan det bidra till en större insikt om att vi i dag lever i en värld där nationsgränser betyder mindre och att ett gemensamt språk betyder mer än kanske någonsin tidigare. För Hector och hans vänner är kreativiteten och glädjen i att skapa och kommunicera det språket.

Text: Christer Blomgren