Etikettarkiv: OIKURIREN #1 2016

Välkommen!

Välkommen till vårt andra nummer!

Det berättas att en dam som besökte en vernissage av Pablo Picasso kom fram till konstnären och sa upprört ”Men det där kan ju ett barn måla!”. ”Ja, det är sant”, svarade Picasso, ”men ytterst få vuxna.”

Barns och ungas kreativitet sätts tyvärr nuförtiden på undantag, inte minst i skolorna, där de konstnärliga ämnena ofta ses som något slags lyx och inte som något centralt för barnens utveckling. Tyvärr har det blivit en tendens i det alltmer hetsiga samhällsklimatet att enbart direkt mätbar och ”samhällsnyttig” kunskap tillmäts värde. Vad är en vacker akvarell emot en löst ekvation? Undantag finns förstås och några av dessa vill vi uppmärksamma här.

Tanken är att varje nummer av OIKURIREN skall ha ett tema. I vårt första nummer var det hållbar odling. I detta nummer är det ungas kreativitet.

På Palettskolan i Lund bedriver fritidsledaren och konstpedagogen Hector Morales en föredömlig verksamhet med barnen (s. 4-5). Hector fick i höstas välförtjänt Lunds kommuns kulturpris för sitt flera decennier långa arbete.

Hemgården i Lund fyllde häromåret 70 år (s. 6-7). Där har många unga – och även äldre – fått inspiration och hjälp under åren för att utveckla sin kreativitet. Aktiviteterna där är lika intensiva som någonsin. En snarlik verksamhet pågår på OIKOS avdelning i Landskrona (s. 3).

Har du tänkt på hur påverkad svensk ungdomskultur är av japansk kultur? Läs mer om det på s. 8-9.

I Burlöv – av alla ställen – flödar också kreativiteten inom föreningen Medvind och dess ungdomssektion B Art (s. 10-11).

Jag önskar dig trevlig läsning!

OIKOS Community är intresserade av kontakt och samarbete med föreningar som delar vår vision om att:

  • Stärka det civila samhället
  • Främja kulturell mångfald samt att stödja
    intresset för naturen och urbana miljöfrågor
  • Bidra till framväxten av nätverk,
    interkulturella projekt och icke-formellt lärande

Julio Saavedra Duarte
Verksamhetschef

Julio Saavedra Duarte i Påskstämning utanför OIKOS HQ. Foto: Kiko Asakawa

Julio Saavedra Duarte i Påskstämning utanför OIKOS HQ. Foto: Kiko Asakawa

OIKURIREN ges ut av OIKOS Community
Lund – Landskrona – Malmö – Utland
Redaktör: Fredrik Danelius
Grafisk form: Petter Ellgård och Annyca Hagberg
Verksamhetschef och ansvarig utgivare: Julio Saavedra Duarte
Föreningsordförande och informationsansvarig: Kenneth Rasmusson
Kansliansvarig: Gabriella Jókai Kurucz
IT-ansvarig: Petter Ellgård 

Postadress:
OIKOS Community
Box 205
221 00 Lund

Besöksadress:
Lilla Kloster
Trollebergsvägen 2 (vid Västra Stationstorget)

Tel: 046-211 87 18

www.oikoscommunity.org

info@oikoscommunity.org

 

OIKOS Landskrona

Växthuset

Även om OIKOS har huvudkontoret i Lund, så är verksamheten i Landskrona den volymmässigt klart största. I Växthuset – ett trevåningshus i centrala staden – pågår aktiviteter i alla skrymslen och vrår.

Denna vecka är det sportlov. OIKOS Landskrona har haft en annons där stadens lediga ungdomar har erbjudits möjligheten att sjunga och spela i husets studio med hjälp av Pelle Frantzén, musikansvarig, ljudtekniker och producent i Växthuset. ”Jag har blivit fullkomligt nedringd” berättar Pelle. ”Vi har omöjligt kunnat ta emot alla som har velat komma hit”.

Två som har haft turen att få sjunga i studion är Elin och Wilma, båda 11. ”Jag älskar att sjunga och att stå på scenen”, säger Wilma. Elin instämmer och tillägger ”När jag blir tillräckligt gammal vill jag spela in och ge ut en skiva.”

Båda sjöng på Rådhustorget på Landskronafestivalen i somras.

Elin och Wilma sjunger i OIKOS Musikstudio. Foto: Pelle Frantzén

Elin och Wilma sjunger i OIKOS Musikstudio. Foto: Pelle Frantzén

Text: Fredrik Danelius

 

Bellas Artes i Lund

Från Montevideo till Palettskolan

Palettskolan är en vanlig skola i västra Lund med en ovanlig fritidsledare. Namnet till trots har skolan ingen särskild konstnärlig inriktning. Ändå har en frodande kreativ verksamhet vuxit fram där. Berättelsen om detta börjar för över 40 år sedan.

I december 1975 kom en flygplanslast med latinamerikanska flyktingar till Sverige. Kunskaperna om landet de kom till var ringa, och ändå skulle det för många bli det nya hemlandet. Det enda de med säkerhet visste var att det just då vore omöjligt att återvända, för det hade blivit alldeles för farligt. 40 år senare är en kärna av flyktingarna kvar i Sverige och i Lund där de har satt sin prägel på stadens kulturliv med vad de hade med sig den där kvällen.

Till hösten är det OIKOS förhoppning att en bok om resan från Latinamerika till Lund ska komma ut. Arbetsnamnet är ”Bellas Artes i Lund” och berättelsens ansikte är konstnären och pedagogen Hector Morales, Lunds kulturpristagare 2015. ”Alla” känner Hector efter åren på daghem, skolor och i Cirkusvagnens verkstäder på gator och torg i Lund, Skåne och i grannländerna.

Hector pytsar ut material till barnen på Palettskolan. Foto: Pehr Ellgård

Hector pytsar ut material till barnen på Palettskolan. Foto: Pehr Ellgård

Hector är den självklara centralgestalten men i rättvisans namn ska framhållas att det funnits och finns en stor krets av familj och vänner runt honom, som bidragit till att framkalla dessa igenkännande leenden på tusentals barn och föräldrar när Cirkusvagnen tar plats i synfältet. För de flesta av oss signalerar den fest men för många latinamerikaner och andra utlandsfödda är den en totempåle, en signal om att den stora familjen samlats igen.

Boken bygger på ett stort antal intervjuer; med Hector och kretsen kring honom, med lärarkolleger, med föräldrar som mött Hector på daghem eller skolor, med barn som mött Hector på dagis och nu själva blivit vuxna, med barn som i stort sett ”har” honom i skrivande stund. Intrycken för intervjuaren är många och ibland problematiska att hantera.

Barnen jobbar med sina fågelmobiler. Foto: Pehr Ellgård

Barnen jobbar med sina fågelmobiler. Foto: Pehr Ellgård

En journalist försöker alltid erbjuda läsaren en möjlighet att bedöma trovärdigheten i olika utsagor. Det är läsaren som ska bedöma trovärdigheten och knepet när det är som enklast är att låta två kontrahenter uttala sina respektive uppfattningar. En säger att det vi ser är svart och den andre säger att det vi ser är vitt, och båda får argumentera och journalisten redovisar detta. Sanningen eller trovärdigheten är sedan upp till läsaren att bedöma. När det gäller Hector visade sig det här bli knepigt, eftersom alla sa samma sak, nämligen att Hector är en förträfflig man. Som skribent blir man då nervös och fasar till slut för att ett svart hål ska gömma sig bland alla rosenröda utsagor.

En stolt konstnär betraktar sitt värv. Foto: Pehr Ellgård

En stolt konstnär betraktar sitt värv. Foto: Pehr Ellgård

Jag känner Hector som ”dagisfröken” på Djingis Khan från 1980-talet då han och hans kolleger på ”Gula Avdelningen” bjöd mina tre barn på fantastiska virtuella karusellturer, som de aldrig tidigare upplevt och inte hade kunnat få någon annan stans. Vi har träffats från och till under årens lopp och det är, som alla vet som träffar på Hector, möten man lämnar med ett leende på läpparna.

Jag har alltså känt Hector i 30 år men det var först förra året som jag lärde mig förstå honom genom att under ett läsår följa undervisningen i skolklass i Lund. Det är de kunskaperna som kommer till uttryck i boken ”Bellas Artes i Lund”. Och det som berättas kan egentligen sammanfattas i tre punkter:

1) Hector Morales lever utan en mental tidsdimension. Allting händer nu och nu kan vara 1969, 2015, 1999 eller året Marcel Duchamp presenterade en urinoar som konst eller för den delen århundradet Lunds Domkyrka byggdes. Denna egenskap är också förklaringen till varför snart sagt alla säger sig ha en speciell relation till Hector. Han har en speciell relation till den han pratar med och är extremt närvarande vare sig det handlar om en vuxen eller ett barn.

2) Han har en plan. Arbetet styrs av en systematisk metod för att skapa medvetenhet om våra sinnens möjligheter att hjälpa oss se och förstå. Planen är hämtad från konstskolan Bellas Artes i Montevideo och den har Hector följt på daghem, skolor och i verkstäder. I skolan har planen anpassats till läroplanen för att understödja den teoretiska bildningen med hjälp av handens och sinnenas lärande.

3) Hector Morales är migrant och flykting med erfarenhet av grovt fysiskt förtryck. Om det senare pratar han inte eller ytterst lite, för det finns där ändå, som en årsring på en trädstubbe. Erfarenheterna som migrant och flykting kan han och alla andra prata mycket om. De erfarenheterna berättas det också om i boken och kanske kan det bidra till en större insikt om att vi i dag lever i en värld där nationsgränser betyder mindre och att ett gemensamt språk betyder mer än kanske någonsin tidigare. För Hector och hans vänner är kreativiteten och glädjen i att skapa och kommunicera det språket.

En av barnens fåglar har lyft från Palettskolan och gett sig

En av barnens fåglar har lyft från Palettskolan och gett sig
iväg ut mot nya äventyr. Foto: Julio Saavedra Duarte

Text: Christer Blomgren

 

Hemgården

Ett hem för kreativitet

2012 sändes programserien Fräng på SvT. Tanken var att låta band i början av sina karriärer samarbeta med en etablerad artist och skapa en låt tillsammans. Ett av banden var den unga elektropoptrion NextStep från Lund som fick arbeta med Bob Hunds karismatiske sångare Thomas Öberg. Mötet skedde på Hemgården i Lund, där de kunde arbeta i gårdens välutrustade studior.

Fullt blås i det gröna. Foto: Sussa Stubbergaard

Fullt blås i det gröna. Foto: Sussa Stubbergaard

Samarbetet ledde inte bara till en låt, utan också till en grupp – Regeringen – som nu, fyra år senare, fortfarande är aktiv och nyligen hade releasefest för sin nya låt på Babel i Malmö. Regeringen är faktiskt den enda av de åtta Fränggrupperna som fortfarande lever, berättar Mattias Persson, föreståndare på Hemgården, med illa dold stolthet.

När vi besöker Hemgården en eftermiddag i mars är det full fart. I caféet slår vi oss ner hos Billie, 18, Elise, 17, och Hannah, 17. De är gamla skolkompisar från Kunskapsskolan och hänger ofta på Hemgården. Idag har de lånat knapptryckningsmaskinen. ”Det händer alltid så mycket här.”, säger Elise. ”Vi går ofta på konserter här.”, framhåller Billie. ”Jag gillar variationen; de olika formerna av kultur här.”, tillägger Hannah.

Hemgården – eller Lunds Ungdoms- och Hemgård som den officiellt heter – grundades redan 1942 och är en institution i staden. När man pratar med äldre Lundabor får de ofta något nostalgiskt i blicken och berättar om sina ungdomsår där.

Billie, Elise och Hannah tillverkar knappmärken. Foto: Kiko Asakawa

Billie, Elise och Hannah tillverkar knappmärken. Foto: Kiko Asakawa

Unga musikanter som spelar utanför Hemgården. Foto: Sussa Stubbergaard

Unga musikanter som spelar utanför Hemgården. Foto: Sussa Stubbergaard

Den ideella föreningen grundades av en grupp socialdemokratiska kvinnor som såg behovet av en samlingsplats för stadens ungdomar. Enligt gårdens hemsida är den vanligaste ”hemgårdaren” en person mellan 14 och 24, men det kan också vara någon mellan 2 och 85.

Vi tar en fika med Mattias Persson som är Hemgårdens föreståndare. När vi ber honom sammanfatta gårdens verksamhet förklarar han: ”Vi ser det egentligen inte som att vi bedriver några verksamheter; vi vill vara en arena för verksamheter; en mötesplats.” ”Det är människorna som kommer hit som bedriver olika verksamheter. Vi bistår med lokaler, med utrustning, teknisk hjälp och framförallt med handledning och coachning.” framhåller Mattias. Vi som är från OIKOS nickar och förstår, för detta är ett synsätt som ligger mycket nära vårt eget.

Vi går en rundvandring i det stora tvåvåningshuset i centrala Lund. På ovanvåningen finns två musikstudior – en mindre som mest används av hiphoppare och elektromusiker och en större fullutrustad med trumset och andra instrument. Här möter vi Brajan Månsson, musikproducent och samtidigt medlem i hårdrocksbandet Curse som har spelat in skivor i studion. ”Genom åren har det spelats in över 400 skivor i studion.”, berättar han.

Brajan Månsson med tillbehör. Foto: Kiko Asakawa

Brajan Månsson med tillbehör. Foto: Kiko Asakawa

På ovanvåningen finns också en screentryck-studio. Hit kan man komma och trycka t-shirts och annat tyg utan kostnad. Det enda man behöver ta med är det tyg som man vill trycka på. På nedanvåningen finns en fullutrustad fotostudio med angränsande mörkrum.

Text: Fredrik Danelius

 

Kodachikai

Japansk ungdomskultur i Lund

Klockan 6 en måndag kväll träffas ett tolvtal entusiaster – barn, studenter och vuxna – på Fäladsgården i Lund. Deras gemensamma intresse är japansk kultur som Anime (tecknad film) och Manga (tecknade serier). De delar upp sig i smågrupper, pratar, ser film och äter. En grupp barn får en lektion i konsten att rita Manga. De lyssnar uppmärksamt och börjar sedan teckna flitigt.

Det är veckomöte hos Kodachikai, en förening i Lund för folk som är intresserade av Anime och Manga. Allt började för 16 år sedan. Först träffades man bara för att umgås och titta på Animefilmer och dela den gemensamma hobbyn. Numera har man också Cosplay-träffar flera gånger om året. Cosplay är en förkortning för ”Costume Play”, en japansk kulturform där deltagarna klär ut sig till karaktärer från Manga, Anime, andra tecknade serier, dataspel, filmer och TV-serier.

Anime och Manga har en lång historia med rötter hela 1200 år tillbaka. Under Edo-perioden, som sträckte sig från 1603 till 1868, när Japan upplevde en tid av fred och politisk stabilitet, utvecklades Manga som en populär konstform. Även den europeiska konsten inspirerades av detta inom den riktning som kallas japonismen. Konstnären Vincent van Gogh tillhör dem som påverkades.

Cosplay hos Kodachikai. Foto: Kajsa M. C. Nilsson

Cosplay hos Kodachikai. Foto: Kajsa M. C. Nilsson

Det internationella erkännandet inspirerade i sin tur de japanska tecknarna till att vidareutveckla sin konst. Även om dagens Manga och Anime väsentligen har utvecklats efter Andra Världskriget, så har den långa bakgrundshistorien lagt grunden för dessa unika och högt sofistikerade konstformer.

Traditionell japansk konst, Ukiyoe. Konstnär: Utagawa Hirishige

Traditionell japansk konst, Ukiyoe. Konstnär: Utagawa Hirishige

Numera är japansk Anime och Manga lätt tillgänglig på nätet, vilket har lett till ökat intresse bland unga i hela världen. Många fans följer utgivningarna noga. För de mest populära serierna är det ofta bara fråga om ett par dagar innan dessa finns i engelsk översättning online.

Vad är det då som gör dessa ungdomar från hela världen så fängslade av Anime och Manga? Enligt några medlemmar i Kodachikai har japansk Anime en variation och en komplexitet som de saknar i västerländska serier. ”Det känns uppfriskande och nytt för oss”. Japansk konst, med dess särpräglade syn på världen, verkar fascinera många i Väst, ungefär på samma sätt som många japaner gillar Disneyfilmer, som är något helt annat än deras kultur.

Syateljé hos Kodachikai. Foto Kajsa M. C. Nilsson

Syateljé hos Kodachikai. Foto Kajsa M. C. Nilsson

Anime- och Mangafans är inte bara konsumenter. ”Att läsa mycket kan inspirera dig till att börja teckna”, framhåller föreläsaren på Kodachikai-mötet. Det finns också en konstskola i Malmö där barn som fängslats av konstarterna får lära sig att praktisera dem. Det är till och med så att flera svenskar har utvecklat egna karaktärer och berättelser, något som har uppmärksammats i Japan där en del av dessa har publicerats. Anime och Manga har blivit en gränsöverskridande arena för kulturellt utbyte.

Anime och Manga är inte bara för barn. I Japan har konstformerna alltid uppskattats också av vuxna. Det bästa exemplet är förmodligen ”Ghibli Anime” som har beskrivits som ”kungen av japanskt tecknande”. Ghibli är känt för succéfilmen ”Spirited Away” med dess unika stil. Filmen skapades av den välkände animatören Hayao Miyazaki.

Det går att hitta mycket i Ghibli eftersom filmerna inom denna genre ofta är mångbottnade och öppna för olika tolkningar. Om du inte tidigare har intresserat dig för Anime eller Manga kan Ghiblifilmer vara en bra ögonöppnare som du kan njuta av och låta dig inspireras av.

Kiki fån filmen Kikis expressbud av Studio Ghibli. Konstnär: okänd

Kiki fån filmen Kikis expressbud av Studio Ghibli. Konstnär: okänd

Text: Kiko Asakawa. Översättning: Fredrik Danelius. Tack till Emanuel Gedin.

 

Medvind

Det våras i Burlöv

B Art – Medvinds ungdomssektion – träffas en februarikväll i ABFs lokaler i Arlöv. Närvarande är en samling ungdomar från orten och två av Medvinds grundare, Lone Bach Borius och Liga Lagzdina. Bland de medlemmar i B Art som sitter runt bordet finns sex olika ursprungsländer och tre världsreligioner representerade.

Konstnären visar upp sin egensydda klänning. Foto: Liga Lagzdina

Konstnären visar upp sin egensydda klänning. Foto: Liga Lagzdina

Varje tisdags- och torsdagskväll är det öppen verkstad för B Art. Ungdomarna skapar nytt, ofta av gammalt. Som råmaterial används ofta återvinningsmaterial som plastflaskor, plastpåsar, gamla böcker och kläder och annat som vi ofta slänger. ”Vi vänder oss emot den överkonsumtion som finns i vårt samhälle”, säger Lone.

Både Lone och Liga har sedan många år ägnat sig åt konsthantverk i olika former. När Lone dagligen bilade från Lund till sitt arbete i Malmö passerade hon den vackra gamla kvarnen, Kronetorps Mölla, som tronar över Skåneslätten några hundra meter från motorvägen.

Hon undrade allt mer vad kvarnen och byggnaderna intill den användes till numera och en tanke började gro i hennes huvud. En dag tog hon kontakt med Burlövs kommun och fick då veta att det fanns lediga lokaler i Möllan. Efter olika turer accepterade kommunen 2013 hennes idé om att låta den nygrundade kulturföreningen Medvind disponera en lokal i anslutning till den gamla kvarnen.

En av Medvinds största succéer är Diwali, den indiska ljusfesten, som nu har hållits två år i rad i föreningens regi. Högtiden firas till minne av guden Lakshmis återvändande från exil och kan närmast liknas vid vårt nyårsfirande. Arrangemanget som firades med en dansföreställning i Bollywoodstil, en basar och indisk mat drog i fjol fullt hus på Arlövs teater.

Diwali-fest på Arlövs teater. Foto: Liga Lagzdina

Diwali-fest på Arlövs teater. Foto: Liga Lagzdina

Redan från början fokuserade Medvind på ungas konstnärliga utveckling. ”Det är en härlig känsla att vara med om att se ungdomar utveckla sin kreativitet”, säger Liga. En ungdomsgrupp med sex Burlövsungdomar i åldrarna 14-16 år bildades. 2015 fick Medvind och ABF ett anslag från Allmänna Arvsfonden och verksamheten kunde växa. Ungdomssektionen B Art bildades. Evenemangen har avlöst varandra och har i flera fall uppmärksammats i lokala media som Sydsvenskan och Sydnytt.

Två projekt som fått stor genklang är fotoprojekten ”Jag i Burlöv” 2014 i samarbete med den lettiske fotografen Andrejs Strokins och fotokursen under sportlovet 2016 i samarbete med Sydsvenskans fotograf Hussein El Alawi.

Ett annat exempel är workshopen ”Button Masala”, ett samarbete med den indiske modedesignern Anuj Sharma. Här samlade Medvind och B Art in 300 begagnade t-shirts som sedan syddes om till nya plagg, gardiner och annat.

I fjol hade man en workshop där ungdomarna tillverkade fågelmasker. Det är en av de maskerna som syns på omslaget till detta nummer av OIKURIREN. Iulia, nu 17 år, är en av dem som har varit med i Medvinds ungdomsgrupp från början. Hon sammanfattar:

”Tiden med Medvind har varit fantastisk! Jag älskar allt som har att göra med konst, från måleri och fotografi till skulptur och musik. Medvind har kunnat och kan fortfarande erbjuda mig alla dessa saker. Samtidigt känns det som min kreativitet har blivit större nu för att jag har arbetat med så många olika saker som fick mig att förstå att det finns inga gränser när det gäller konst. ”

Fotoworkshop vid Kronetorps Mölla. Foto: Hussein Al Alawi

Fotoworkshop vid Kronetorps Mölla. Foto: Hussein Al Alawi

Text: Fredrik Danelius

image_pdfimage_print