En kopp kaffe med gamle Kalle Marx

En kopp kaffe med gamle Kalle Marx

2018-08-27 OIKOS Generellt 0

av Erik Hörnfeldt

Författaren är en legendarisk journalist. Det sägs att han har skrivit tidernas kortaste skivrecension i Expressen. Det var en platta med Yes. Eriks recension blev ”No!”

Jag hade tänkt börja den här texten med att berätta att jag sitter och skriver den på ett café vid Grand Sablon i Bryssel där Karl Marx en gång satt och skrev Det Kommunistiska Manifestet, men det skulle vara en lögn för jag kommer dit först om ett par veckor och i det här överhettade politiska klimatet vi har just nu skulle bara ett stort antal av er omedelbart kasta er över denna faktoid och göra precis så som man gör i den samtida debatten, fullständigt strunta i vad som sägs och bara fokusera på vem som säger det samt spekulera i personens motiv till att skriva det.

Grand Sablon. Foto: Luu - Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6854182

Grand Sablon. Foto: Luu – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6854182

Så jag ska ta tjuren vid hornen och börja med att tala om var jag står. Jag är en gammal man och gick i pension för två år sedan. I ett antal val innan röstade jag på Miljöpartiet, inte för att jag tycker dom är ett bra parti utan för att jag tycker frågan är viktig. Senast röstade jag på F! av ungefär samma skäl. I år vet jag inte. Jag har inte riktigt bestämt mig än, men lutar lite åt Centern. Det är kanske dags. Just sayin!

För några val sedan var vi ett gäng vänner som satt runt ett bord, drack öl och pratade politik, de flesta folk från tech, IT och finans som jag och frågan dök upp vilket parti som tyckte mest som vi och efter en stunds diskussion enades vi om att det var Centern. Men var det någon av oss som planerade att rösta på dem då? Nä, det var det ju inte.

Statsvetare säger alltid att vi som röstar gör våra val i mycket större utsträckning baserat på vad vi tror att vi kommer att få än baserat på vad partierna åstadkommit tidigare. Det vill säga, just nu sitter en massa vanliga väljare och funderar på vad som behöver göras de kommande fyra åren och vem som har bäst förutsättningar att göra något bra av det. Samtidigt bråkar partierna om vem som röstade mot vilken reform för 100 år sedan eller var påverkad av konstiga rasbiologiska tankegångar på 30-talet. Jag tror i all blygsamhet att det inte är så man vinner val. Just sayin!

Jag är inte Sverigedemokrat. Jag hatar att klimatet är sånt att jag faktiskt måste säga det, men så är det. Det jag tänkte säga är dock att Sverigedemokraterna är det enda partiet som klart och tydligt målar en bild av vilket framtida Sverige de vill ha. De vill tillbaka till någon sorts Skansenliknande folkhem som aldrig existerat där solen sken om sommaren och det inte fanns några invandrare, något genus, några feminister, något EU eller någon globalisering och mormors bullar var världens godaste. Det är som sagt inte mitt val, men det är i alla fall en tydlig bild och partiet har fördubblat sitt stöd sju val på raken och ser just nu ut att kunna bli landets största parti. Bilden av dem är järnrörssvingade dumhuvuden, men det kan vara så att någon eller några personer i det partiet är de skickligaste politiska strategerna vi har i landet just nu.

Erik lever livet i Bryssel. Foto: privat

Erik lever livet i Bryssel. Foto: privat

Och en sak till. Kommer ni ihåg när MP målade sin Sverigebild och talade om ett grönt hållbart Sverige? Det är bara typ 8 – 10 år sedan och då låg de på 12 – 14 % i opinionsmätningarna i stället för att hänga på gärdesgården som just nu. Just sayin!

Vänstern då? Vänsterns totala misslyckande är att den inte ens klarar av att formulera ett alternativ till kapitalismen mitt under en av kapitalismens värsta kriser någonsin. Bli inte arga på mig för det var Zizek som sa det. 2006. Och han är kommunist. Dessutom har han rätt här.

Vi lever i intressanta tider. Hela det politiska landskapet som vi vant oss vid håller på att förändras. Efter senaste världskriget ville väljarna i Västeuropa ha tillväxt, fördelningspolitik och fungerande välfärdssystem. I så gott som alla länder blev socialdemokratiska partier den dominerande kraften i det politiska livet. I södra Europa blev de det när länderna demokratiserades. Nu vill väljarna i de här länderna ha något annat. De går från socialism till nationalism, populism och de vill inte dela sin välfärd med nyanlända och vänder ryggen mot vad som upplevs som en politisk elit.

I Tyskland har sossarna tappat en procentenhet om året de senaste 20 åren. I UK visade Theresa May att det går att tappa 20 procentenheter på några dagar i slutet av en valrörelse. I Frankrike vann ett parti som inte existerat ett år tidigare en egen majoritet och socialisterna fick 6 % i presidentvalet. I Italien och Nederländerna har tidigare statsbärande socialistpartier reducerats till skuggor. Det svänger snabbt i hockey och politiken idag men det som verkligen håller svenska SAPs ledning vaken om nätterna är Göteborg där partiet fick 12 % i en SCB-mätning i maj. Vi ser en epok dö framför våra ögon. Och man ska kanske se samtiden som ett stimulans- och sysselsättningspaket för statsvetare och kommentatorer.

Vinmakaren. Foto: privat

Vinmakaren. Foto: privat

Vad betyder det? Vart är vi på väg? Jag tror vi håller på att bli Israel.

Vi har åtta partier i riksdagen. Knesset med 120 platser har 16. De är visserligen grupperade i olika valsamarbeten, men ett av dem, Förenade listan, innehåller fyra muslimska partier, två sekulära, ett islamistiskt plus gamla Moskvatrogna arabiska kommunistpartiet. De är tredje största blocket med sina 13 platser. Zionistiska Unionen som är sossar, vänstern och gröna är näst störst med 24 och Likud som regerar har 30. Sedan finns ett antal olika ultra-ortodoxa partier, ett ryskt parti och minst två partier som företräder medelklassen och villaägare.

Hur fungerar det? Jo, det blir väldigt livliga debatter i Knesset, då och då avbrutna av knytnävsslagsmål. Partierna kommer och går och politikerna byter lojaliteter lika ofta som dom byter underkläder. Sedan självständigheten är det drygt ett 90-tal partier som kommit in och åkt ut, bland dem De Vuxna miljöpartisterna, Svarta Pantrarna och Rättvisa för de Äldre. Jag är väldigt förtjust i namnet De Vuxna Miljöpartisterna.

Ena dagen vinner fredsrörelsen ett nyval och bildar regering bara för att omedelbart invadera ett grannland. Nästa dag hoppar den konservativa premiärministern Ariel Sharon av från de konservativa och bildar ett helt nytt parti ihop med en socialdemokratisk företrädare Shimon Peres. Vilket är som om Carl Bildt skulle hoppa av moderaterna och starta ett nytt parti med Göran Persson. Ni fattar. Israel. De tar röd-blå-gul-grön röra till helt nya nivåer. Vi kan mycket väl ha det så här om några år. Intressantare politik. Och ”Hoppas du får uppleva intressanta tider” är en gammal kinesisk förbannelse. Just Sayin!

Några andra observationer: Vår nuvarande regering verkar bara ha ett enda recept på hur man löser problem och det är att kasta mer pengar på problemet. Jag är inte säker på att det är rätt. Titta på polisen. Om färre än 2000 av 20 000 poliser arbetar i yttre tjänst och polisen har fler kommunikatörer än radiobilar då är det troligen så att det är något allvarligt fel med hur polisen arbetar och då borde vi kanske prata om det i stället för att tävla i vem som vill ge den dysfunktionella verksamheten mest pengar. Om något är trasigt är det bäst att börja med att laga det. Och det enda parti som ens antytt sådana diskussioner är då Centern. Lite som Macron. Jag tror det behövs och jag hoppades på Initiativet men Initiativet är spårlöst försvunnet från valrörelsen.

Och om ni undrar vad som var så bra med Initiativet så hade de sitt avstamp i Stiftelsen Ekskäret och TEAL-metodik. Tanken var att börja med ett problem och sedan ta fram de bästa sätten att lösa det utan att trilla ner i invanda politiska hjulspår eller de meningslösa symbolfrågor som högern men i synnerhet vänstern älskar. Många möten hölls på gräsrotsnivå, men de verkar inte ha gett något. Vilket är synd. Ett opolitiskt politiskt parti. Visst lockar tanken.

Hur mår Sverige? Det finns de som säger att landet befinner sig mitt i en dånande högkonjunktur och så finns det de som säger att vi är på väg mot en systemkollaps. Det kan vara så att båda har rätt. För det är verkligen en dånande högkonjunktur. Senast jag var uppe på Fjällgatan och tog en glass räknade jag till 78 byggkranar. Från Sacré Coeur syntes inte en enda. Men samtidigt har vi trots världens högsta skattetryck inte råd till några reformer. Sug på den en stund och försök att inte bli väldigt, väldigt oroliga. Och det är så att Storstockholm är enda regionen i Sverige som betalar mer i skatt än den plockar ut ur välfärdssystemen. Sug på den också.

Snäll pappa. Foto: privat

Snäll pappa. Foto: privat

Jag gillar regional fördelningspolitik och jag tycker att glesbygden måste få leva, men pengarna från Stockholm går inte i första hand till glesbygden. Det kostar relativt lite att hålla Norrland vid liv för övrigt. De stora bidragstagarna är Göteborg och Örebro. Malmö går back med 25 % varje år. Ett trettiotal av landets kommuner skulle varit satta i konkurs om de varit företag. Kanske 150 kommuner hade varit tvungna att upprätta kontrollbalansräkningar. Och det är här jag oroar mig för att något ska gå sönder på riktigt.

En sista iakttagelse: äktenskapet mellan demokrati och kapitalism är över. Det har länge hävdats att demokrati är en förutsättning för tillväxt och välfärd, men nu har kapitalismen hittat en ändå bättre partner i asiatiska autokratier. Jag har jobbat drygt tio år åt kinesiska ägare och jag har massor av vänner som bor och arbetar i Shanghai, Hong Kong, Sydkorea, Singapore, Vietnam, Thailand, alltså svenskar som hamnat där av olika karriärskäl och de är som folk är mest det vill säga de klagar och gnäller precis som vi här hemma. Men jag hör aldrig någon av dem klaga på något som har med bristen på demokrati och frihet att göra. Just sayin!

Så hur gör vi nu?

Själv hade jag tänkt samla några vänner på det där caféet i Bryssel där Marx brukade sitta. Sofia som flyttat från Underhuset till Schweiz och ska bli mamma i höst, Andreas som just flyttat med fru och barn från Singapore till Mumbai, Per som är digital nomad och har en laptop men ingen fast bostad om han kan klämma in en mellanlandning på väg från Beirut till Bogota, kanske Annika som bor i San Francisco, Eddie som är aktieanalytiker och just hemflyttad från Taipeh och varför inte Anders som har ett doktorat i posthumana studier i Oxford och så ska jag ta in trappistöl, blodkorv, ostron och grisfötter till hela gänget och så ska vi prata ihop oss om hur vi ska göra och komma fram till att Centern nog är det parti som tycker mest som vi.

Och sedan går vi och röstar på helt andra partier. Som vanligt. Jag menar, hur farligt kan det vara? Hittills har det ju gått relativt bra.

Just sayin!

P.S. Jag har medvetet undvikit miljö och migration i den här texten och håller mig till Mellanöstern eftersom det inte känns lika infekterat.